Vem ska plocka upp facklan?
Ett år har nu gått sedan Montreal Canadiens mångårige kapten Saku Koivu tvingades bort från klubben, för att fortsätta skriva sin histora på sydligare breddgrader. Den gångna säsongen spelades, delvis av respekt för den lille finske giganten, utan någon kapten. Nu är det dock dags för en ny spelare att ta plocka upp facklan efter Koivu, bära den vidare, och förhoppningsvis också bära den högt.
Under tio års tid bar Koivu på ett exemplariskt sätt upp facklan och ansvaret det innebär att vara kapten för den kanske mest anrika klubben i hockey. Visst blev det aldrig någon Stanley Cup, det aldrig ens nära. Men i ärlighetens namn kan man inte ha de förväntningarna på ett lag som under fem års tid stoltserade med Patrice Brisebois som odiskutabelt toppnamn på backplats. Inte för att Brisebois saknade kvalitéer, men han var aldrig material för att bära upp rollen som toppback.
Hursomhelst, nu är det andra tider och Montreal kan ställa ett lag på banan som inger respekt hos de flesta motståndare. Kanske till och med hos Alex Ovechkin nu sedan Jaroslav "shaking" Halak lämnat laget för att prova lyckan i St. Louis Blues.
Med Halak borta sätter Montreal sitt hopp till underbarnet Carey Price. Mycket av Montreals framgångar står och faller med Prices prestationer, för inte har väl Alex Auld det som krävs för att gå in och stjäla matcher? Price har hur som helst mycket att bevisa efter två svaga slutspelsinsatser, men han lär få alla chanser i världen under den nuvarande klubbledningen.
Tillbaka till frågeställningen, vem är spelaren som ska leda Montreal mot kommande framgångar? Det finns några intressanta kandidater till kaptensposten. Först och främst har vi de två spelare som spelat längst tid i klubben; Andrei Markov och Tomas Plekanec. Markov hade varit en perfekt kandidat om det inte vore för det faktum att han inte alls har det verbala kunnandet som krävs för att hantera media. Plekanec har på den punkten ett övertag, men det känns ändå inte som att tjecken den karisman som är önskvärd för en kapten.
Karisma är annars något Michael Cammalleri inte lider brist på. Den vältalige skarpskytten har charmat publiken i Bell Centre och han hade verkligen uppskattats som kapten. Enda frågetecknet kring Cammalleri är väl hur väl han kan hantera rollen som kapten. Han är känd för sin fokusering inför matcher och på isen, vilket kanske kan störas om han dessutom måste tänka på de förpliktelser kaptenskapet medför.
Lagets andre stora lilla målskytt, Brian Gionta, har av många framhållits som lämplig för kaptensrollen. Gionta är rutinerad, respekterad av lagkamraterna och har dessutom goda egenskaper när det kommer till att kommunicera med domarna på isen och media utanför densamma. Han känns mogen för uppgiften och skulle vara det säkra valet för posten.
Skulle man däremot vilja satsa lite ungt så finns det en outsider i spekulationerna; nämligen Josh Gorges. Kanadensaren har ett enormt hjärta och sliter kanske hårdast av alla spelare både på träningar och i matcher. En riktig kämpe, som fått slita för varje framgång under sin karriär. Utöver detta attribut har han dessutom redan skördat framgångar som kapten, då han ledde sitt Kelowna Rockets till vinst i Memorial Cup 2004, vid 19 års ålder.
Gorges är avslappnad och lättsam med media och jag har svårt att tro att det skulle finnas en lagkamrat som inte uppskattar hans ständigt positiva attityd. Både på och utanför isen är han ett föredöme på alla sätt och jag är övertygad om att han skulle bli en utmärkt kapten. Frågan är bara; vågar man satsa på ett såpass oprövat kort på en såpass viktig post? Endast Jacques Martin har svaret.
Under tio års tid bar Koivu på ett exemplariskt sätt upp facklan och ansvaret det innebär att vara kapten för den kanske mest anrika klubben i hockey. Visst blev det aldrig någon Stanley Cup, det aldrig ens nära. Men i ärlighetens namn kan man inte ha de förväntningarna på ett lag som under fem års tid stoltserade med Patrice Brisebois som odiskutabelt toppnamn på backplats. Inte för att Brisebois saknade kvalitéer, men han var aldrig material för att bära upp rollen som toppback.
Hursomhelst, nu är det andra tider och Montreal kan ställa ett lag på banan som inger respekt hos de flesta motståndare. Kanske till och med hos Alex Ovechkin nu sedan Jaroslav "shaking" Halak lämnat laget för att prova lyckan i St. Louis Blues.
Med Halak borta sätter Montreal sitt hopp till underbarnet Carey Price. Mycket av Montreals framgångar står och faller med Prices prestationer, för inte har väl Alex Auld det som krävs för att gå in och stjäla matcher? Price har hur som helst mycket att bevisa efter två svaga slutspelsinsatser, men han lär få alla chanser i världen under den nuvarande klubbledningen.
Tillbaka till frågeställningen, vem är spelaren som ska leda Montreal mot kommande framgångar? Det finns några intressanta kandidater till kaptensposten. Först och främst har vi de två spelare som spelat längst tid i klubben; Andrei Markov och Tomas Plekanec. Markov hade varit en perfekt kandidat om det inte vore för det faktum att han inte alls har det verbala kunnandet som krävs för att hantera media. Plekanec har på den punkten ett övertag, men det känns ändå inte som att tjecken den karisman som är önskvärd för en kapten.
Karisma är annars något Michael Cammalleri inte lider brist på. Den vältalige skarpskytten har charmat publiken i Bell Centre och han hade verkligen uppskattats som kapten. Enda frågetecknet kring Cammalleri är väl hur väl han kan hantera rollen som kapten. Han är känd för sin fokusering inför matcher och på isen, vilket kanske kan störas om han dessutom måste tänka på de förpliktelser kaptenskapet medför.
Lagets andre stora lilla målskytt, Brian Gionta, har av många framhållits som lämplig för kaptensrollen. Gionta är rutinerad, respekterad av lagkamraterna och har dessutom goda egenskaper när det kommer till att kommunicera med domarna på isen och media utanför densamma. Han känns mogen för uppgiften och skulle vara det säkra valet för posten.
Skulle man däremot vilja satsa lite ungt så finns det en outsider i spekulationerna; nämligen Josh Gorges. Kanadensaren har ett enormt hjärta och sliter kanske hårdast av alla spelare både på träningar och i matcher. En riktig kämpe, som fått slita för varje framgång under sin karriär. Utöver detta attribut har han dessutom redan skördat framgångar som kapten, då han ledde sitt Kelowna Rockets till vinst i Memorial Cup 2004, vid 19 års ålder.
Gorges är avslappnad och lättsam med media och jag har svårt att tro att det skulle finnas en lagkamrat som inte uppskattar hans ständigt positiva attityd. Både på och utanför isen är han ett föredöme på alla sätt och jag är övertygad om att han skulle bli en utmärkt kapten. Frågan är bara; vågar man satsa på ett såpass oprövat kort på en såpass viktig post? Endast Jacques Martin har svaret.
Repeat Offender
Montreal har gjort det igen. Efter att mot alla odds ha slagit ut grundseriens suveräner Washington har de nu också gjort detsamma mot de regerande Stanley Cup-mästarna. Sidney Crosby och Evgeni Malkin lyckades inte hitta något motmedel mot Montreals tighta defensiv, samtidigt som Brian Gionta och Mike Cammalleri hittat till en nivå de sällan varit uppe på. För att inte tala om Jaroslav Halak.
Just Crosby inledde Pittsburghs lidande då han efter endast sju spelade sekunder satte en boarding på Josh Gorges, som för övrigt stod för ännu en fenomenal insats bredvid giganten Hal Gill. Montreal fick således en tidig chans i numerärt överläge som man också lyckades kapitalisera på. PK Subban såg ut att hamna i nöd vid sargen då han pressades hårt av Jordan Staal, men han lyckades slänga in pucken mot mål från en obefintlig vinkel och där stod Brian Gionta som kunde styra in sitt sjätte mål i slutspelet. Det skulle komma mer.
Montreal hade därefter flera fina chanser. Bland annat lyckades Maxim Lapierre pricka stolpen efter att han kallt väntat ut Marc-Andre Fleury. Med fem minuter kvar av öppningsperioden kunde Dominic Moore också utöka ledningen efter att man vunnit pucken i offensiv zon. Moore fick pucken i slottet, vände upp mot mål och satte pucken snyggt bakom Fleury. Moore börjar verkligen visa vinnarmentalitet då två av hans tre mål i slutspelet kommit i match sju.
Montreal fick en smakstart även på den andra perioden. Efter underbart klapp-klapp-spel friställdes Cammalleri av Tomas Plekanec och slutspelssensationen satte sitt tolfte mål detta slutspel. Vem hade väntat sig det av en spelare som tidigare endast producerat ett mål i slutspelssammanhang.
Kort efter målet drog Andrei Kostitsyn på sig en utvisning då han gav igen med en tackling på Sergei Gonchar, som momentet innan tacklat vitryssen fult i ryggen. Pittsburgh ställde upp sitt fruktade powerplay, men istället var det Travis Moen som skulle göra det enda målet under de två minuter Kostitsyn satt i båset. Moen tog upp pucken på vänsterkanten och dumpade den förbi Gonchar, som var väldigt passiv när han blev förbiåkt av Montrealspelaren som sedan snyggt kunde sätta lagets fjärde mål. Fleury kanske borde ha tagit skottet och han byttes också efter målet ut till förmån för Brent Johnson.
Efter 0-4 vaknade Pittsburgh och en ordentlig anstormning följde. Genom mål av Chris Kunitz och Jordan Staal lyckades hemmalaget minska underläget till 2-4 inför slutperioden. Vinsten var dock aldrig riktigt i fara för Montreal, som tack vare ännu en stormatch av Halak kunde hålla Pittsburgh från att göra några mål i den tredje perioden. Periodens enda mål gjordes istället av Montreal. Pittsburgh drog i mitten av perioden på sig en utvisning för för många spelare på isen, och i det efterföljande numerära överläget kunde Gionta på volley slå in en pass från Cammalleri för att fastställa slutresultatet till 2-5. Game, match, series.
Otroliga fakta
- Montreal har nu spelat fem "do or die"-matcher i slutspelet, och vunnit samtliga.
- Pittsburgh svarade i matchen för 14 turnovers, Montreal 0.
- Jaroslav Halak är 17-1-1 i matcher där han fått över 35 skott mot sig.
Pittsburgh - Montreal 2-5 (0-2, 2-2, 0-1)
Första perioden:
0-1 00:32 Brian Gionta (Subban, Gomez) PP
0-2 14:23 Dominic Moore (Hamrlik)
Andra perioden:
0-3 03:32 Mike Cammalleri (Plekanec, Spacek)
0-4 05:14 Travis Moen SH
1-4 08:36 Chris Kunitz (Letang, Dupuis)
2-4 16:30 Jordan Staal (Ponikarovsky, Goligoski)
Tredje perioden:
2-5 10:00 Brian Gionta (Cammalleri, Gomez) PP
Matchens tre stjärnor:
1: Jaroslav Halak
2: Brian Gionta
3: Mike Cammalleri
Just Crosby inledde Pittsburghs lidande då han efter endast sju spelade sekunder satte en boarding på Josh Gorges, som för övrigt stod för ännu en fenomenal insats bredvid giganten Hal Gill. Montreal fick således en tidig chans i numerärt överläge som man också lyckades kapitalisera på. PK Subban såg ut att hamna i nöd vid sargen då han pressades hårt av Jordan Staal, men han lyckades slänga in pucken mot mål från en obefintlig vinkel och där stod Brian Gionta som kunde styra in sitt sjätte mål i slutspelet. Det skulle komma mer.
Montreal hade därefter flera fina chanser. Bland annat lyckades Maxim Lapierre pricka stolpen efter att han kallt väntat ut Marc-Andre Fleury. Med fem minuter kvar av öppningsperioden kunde Dominic Moore också utöka ledningen efter att man vunnit pucken i offensiv zon. Moore fick pucken i slottet, vände upp mot mål och satte pucken snyggt bakom Fleury. Moore börjar verkligen visa vinnarmentalitet då två av hans tre mål i slutspelet kommit i match sju.
Montreal fick en smakstart även på den andra perioden. Efter underbart klapp-klapp-spel friställdes Cammalleri av Tomas Plekanec och slutspelssensationen satte sitt tolfte mål detta slutspel. Vem hade väntat sig det av en spelare som tidigare endast producerat ett mål i slutspelssammanhang.
Kort efter målet drog Andrei Kostitsyn på sig en utvisning då han gav igen med en tackling på Sergei Gonchar, som momentet innan tacklat vitryssen fult i ryggen. Pittsburgh ställde upp sitt fruktade powerplay, men istället var det Travis Moen som skulle göra det enda målet under de två minuter Kostitsyn satt i båset. Moen tog upp pucken på vänsterkanten och dumpade den förbi Gonchar, som var väldigt passiv när han blev förbiåkt av Montrealspelaren som sedan snyggt kunde sätta lagets fjärde mål. Fleury kanske borde ha tagit skottet och han byttes också efter målet ut till förmån för Brent Johnson.
Efter 0-4 vaknade Pittsburgh och en ordentlig anstormning följde. Genom mål av Chris Kunitz och Jordan Staal lyckades hemmalaget minska underläget till 2-4 inför slutperioden. Vinsten var dock aldrig riktigt i fara för Montreal, som tack vare ännu en stormatch av Halak kunde hålla Pittsburgh från att göra några mål i den tredje perioden. Periodens enda mål gjordes istället av Montreal. Pittsburgh drog i mitten av perioden på sig en utvisning för för många spelare på isen, och i det efterföljande numerära överläget kunde Gionta på volley slå in en pass från Cammalleri för att fastställa slutresultatet till 2-5. Game, match, series.
Otroliga fakta
- Montreal har nu spelat fem "do or die"-matcher i slutspelet, och vunnit samtliga.
- Pittsburgh svarade i matchen för 14 turnovers, Montreal 0.
- Jaroslav Halak är 17-1-1 i matcher där han fått över 35 skott mot sig.
Pittsburgh - Montreal 2-5 (0-2, 2-2, 0-1)
Första perioden:
0-1 00:32 Brian Gionta (Subban, Gomez) PP
0-2 14:23 Dominic Moore (Hamrlik)
Andra perioden:
0-3 03:32 Mike Cammalleri (Plekanec, Spacek)
0-4 05:14 Travis Moen SH
1-4 08:36 Chris Kunitz (Letang, Dupuis)
2-4 16:30 Jordan Staal (Ponikarovsky, Goligoski)
Tredje perioden:
2-5 10:00 Brian Gionta (Cammalleri, Gomez) PP
Matchens tre stjärnor:
1: Jaroslav Halak
2: Brian Gionta
3: Mike Cammalleri
